Jag är idag en sentimental och känslig person. Jag gråter sällan för småsaker, men lätt när jag blir arg – det bara spricker! På senare tid har jag upptäckt att jag har lättare för att bara ”släppa fram det”. Jag var nog tuffare innan jag hade pojkvän, men misstänker att jag fortfarande uppfattas som ganska sval. Enligt mig själv är jag dock känsligare och lite mer okej med att det funkar att vara ledsen om allt helt enkelt är fruktansvärt.

 När han klev in i mitt liv klev en annan viktig person ut – något jag aldrig någonsin kommer sluta sörja. Den sorgen överfaller mig, from time to time.  

Vi hade det jobbigt, men jag vågade faktiskt aldrig gråta ordentligt. Då var allt ett enda djupt och tjockt mörker, hopplöshet och ständig oro. Numera kan tårarna minst sagt överaska mig. Inte bara som ett resultat av hormonsvängningar som jag mycket lätt faller offer för, utan det blir ”tjockt” utan någon för mig uppenbar anledning. Jag växte upp för fort, något annat går inte att säga. Jag fick ta ansvar, hjälpa till. Mamma, syster, bror. Jag.

Jag vet inte hur jag bäst ska lyckas med att förklara vem jag är, vad jag upplevt, vad jag drömmer om etc. Jag vill inte vara ett offer, trots att jag troligtvis klassas som ett. Jag tycker livet har varit och är orättvist, men samtidigt är jag oändligt lycklig för att jag verkligen fått lära mig vad det är att älska, att uppleva villkorslös kärlek. Att jag genomlevt det största svek ett barn kan uppleva vill jag inte gömma, utan snarare basunera ut. På något sätt måste det finnas en gräns för hur jävligt en människa kan ha det. Någonstans.